Det är emellertid inte om ett sådant, min nästa upplevelse kommer att handla, utan om något helt annat, nämligen ett mentalsjukhus någon mil utanför Amman. Till detta återkommer jag senare.
Då IM hade engagerat sig i flera olika projekt, inte minst i Israel efter nämnda krig, sökte man nu, förmodar jag, efter folk med erfarenhet från regionen sedan tidigare uppdrag, som kunde åtfölja en hjälpsändning till Amman.
Uppdraget, att få tag på personer som skulle kunna åtaga sig uppdraget, föll på Paul Gustafsson, Tibro, som jag omnämnt i mina tidigare inlägg.
Fredagskvällen den 13:e december kom Paul Gustafsson på besök och efter en stund frågade han om jag var intresserad av att åka till Amman. Naturligtvis var mitt svar ja, med en följdfråga, när skall resan i så fall ske. "På söndag" kom svaret kort och koncist.
Jag hade ju lovat, men ett problem var, att det var mer än en vecka kvar till terminsavslutningen. Efter samtal med en förstående rektor löstes problemet och söndagen den 15:e december checkade jag ut från Bulltofta i Malmö (stämpeln längst ner till höger)
Lars Gustafsson, son till Paul, kom att bli min medresenär. Lars G kom senare att anställas av IM som föreståndare för IM:s anläggning i Tivedstorp åren 1969 - 1976
Vårt uppdrag bestod i att först i Beirut ta emot en hjälpsändning bestående av, vad vi skulle kalla, manskapsbodar, innehållande, dels sjukvårdsförnödenheter och annan utrustning, till exempel kläder och filtar som skulle användas på det mentalsjukhus jag tidigare omnämnt. En av "bodarna" var en toalettvagn, då det på sjukhuset fanns endast en toalett.
Lars hade en vecka tidigare åkt till Amman och gjorde då ett dagsuppehåll i Beirut för att förbereda ankomsten av försändelsen, som skulle komma med båt. Vid vistelsen i Beirut tog Lars kontakt med UNRWA - United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East - , som hade representant där, för att informera om vad som komma skulle.
När jag något senare - den 15 dec. - kom dit, hade båten ännu inte anlänt.
Då det dröjde fick jag vänta i fem dygn, men kunde vid ankomsten se till att lossningen gick väl.. Under tiden jag väntade, tog jag kontakt med svenska ambassaden och fick god hjälp av ambassadsekreteraren, som ombesörjde så att den tidigare nämnde UNRWA -representanten på plats övertog ansvaret för bodarnas vidare transport genom Syrien till Amman.
Väntan i Beirut utnyttjade jag till att se mig om i staden. Eftersom det lackade mot jul, kom detta att sätta sin prägel, både över
Men det gällde att passa sig så att man inte fick sig en ofrivillig dusch...
om vinden råkade sätta lite bättre fart på vågorna.
Under mina tidigare resor i regionen hade jag mött vitt skilda levnadsförhållanden, alltifrån ett överflöd till den djupaste fattigdom. Vid mina längre promenader, som kunde sträcka sig till utkanterna av Beirut kunde jag konstatera stora skillnader i standard.
Så en påminnelse om allas lika värde och mänskliga rättigheter kan inte nog påtalas, var man än befinner sig.
En annan uppgift, som jag anförtrotts, var att ta med mig en summa pengar för verksamheten i Amman, Vid den tiden var maxsumman man fick föra ut ur landet 6000 kr. Motsvarande summa i dagens penningvärde överlåter jag åt läsarna att försöka komma fram till själva.
Det vållade mig en del bekymmer. Att sitta inne på hotellrummet för att vakta på pengarna var inte så tilltalande. Hur jag löste problemet tänker jag inte avslöja, men pengarna kom fram till IM:s hem för utvecklingshämmade barn i Amman...
Jag ledsagades ut till flygplatsen av ambassadsekreteraren och bordade Royal Jordanian Airlines plan till Amman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar