Jag skall hålla mig till det vi upplevde under vår vistelse.
Hemmet vi kom till var inrymt i en förhyrd villa i utkanten av staden.
Men spår som bilden nedan visar, behövde man inte gå långt för att få se.
Jag har, som jag berättat tidigare i mina inlägg från FN-tjänstgöringen i Suezområdet och i Gaza gett uttryck för krigets vansinne. Detta kom nu allt mera eftertryckligt att accentueras.
Nu till verksamheten på hemmet. I tidigare inlägg har jag omnämnt hemmets problem i samband med krigsutbrottet. Den svenska personalen uppmanades av UD att lämna landet, men gjorde inte så, utan stannade kvar och tog hand om de svårt handikappade barnen. Personalen bestod av både svenskar och infödda. Bland de svenska medarbetarna fanns Agneta Danell, sjuksyster från Skara, som jag lärt känna tidigare och som jag kom att möta även i Amman över ett år senare. Det var gravt handikappade barn som man omhändertog och som krävde mycken omsorg.
Min beundran för dessa människor som ägnar sitt liv åt att hjälpa dessa helt utlämnade och ibland bortglömda barn är stor. Jag skulle önska att kunna rikta ett stort tack till Agneta för det sätt på vilket hon arbetade. Tyvärr finns inte Agneta bland oss längre.
Hon uppvisade ett tålamod utan begränsningar i sin behandling av barnen utöver den yrkesskicklighet hon besatt. Förutom detta visade hon att humor på rätt plats är förlösande i en kanske förövrigt betungande situation.
Vi kom nu att vara behjälpliga med varierande uppgifter inom hemmet, men gavs också möjligheter att lära känna det gamla Jerusalem efter kriget.
Att det blev en del kulturkrockar, när det västerländskt präglade Israel kom i kontakt med den gamla delen av Jerusalem var på sina håll ganska uppenbart. Som till exempel flickan i kort/kort möter den äldre mannen med sin tillagning och försäljning av gissningsvis brända mandlar.
Han ser bort och låtsas om att inte se henne.
På gatorna i Gamla Staden kunde man också träffa på en "vattenman". Jag vill gärna ta med denna bild, då vatten är en fråga av stor dignitet i området, och därför en av flera konfliktorsaker.
Enligt min tolkning av IM:s filosofi skall hjälp som utgår i första hand vara hjälp till självhjälp.
Men i utsatta situationer är man inte främmande för att ge mera direkt hjälp i form av mat. Jag kom att medverka vid ett tillfälle, som har gett mig klara bilder i mitt minnesalbum.
En by utanför Ramallah, varifrån israelerna misstänkte att beskjutning mot israeliska mål förekommit, kom att så gott som utplånas.
Skänkta tält fick därefter utgöra bostäderna....
Det var till dessa människor jag skulle vara med om att dela ut mat,
som vi hämtat från ett storkök i Ramallah.
De tankar och känslor som for genom huvudet, där jag stod på flaket med kameran och iakttog dessa utblottade människor, är svårt att sätta ord till. Hade jag stått därnere med en skål i handen, hade ordet förnedring varit det mest adekvata. Från min position var det en skamkänsla som kom över mig. Människan bakom den brådskande nyhetsrubriken kom mig in på bara skinnet.
Vilka minnen fick den lille pojken med sig från sin hemby för 46 år sedan, om han lever idag?
Kärlen för mathämtningen
kunde vara av olika slag, som till exempel på bilden, en planslipad gryta av märket Skultuna. Kanske inte den lämpligaste för att värma mat i över öppen eld...
En gåva från någon hjälporganisation eller inhandlad på marknaden inne i Ramallah?
Nästa gång skall vi besöka en yrkesskola med elevmaterial bestående av både israeliska och palestinska pojkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar