måndag 21 oktober 2013

Kommunikationsproblem m.m.

Den som läser detta måste vara medveten om att det var långt före mobiltelefonens tid och andra moderna  kommunikationsmedel.
Det blev jul, det blev ett nytt år och inga bodar var i antågande. Inte ens till trettondagshelgen hade vi hört av något från transportören.
"Det är väl bara att ringa hem och tala om hur situationen är och be om någon dags ledighet, då skolan skulle starta efter trettondagshelgen", tänkte jag.
Ett samtal till utlandet måste beställas genom en växeltelefonist. Bara detta visade sig ganska komplicerat. Förutom telefonnummer  hem måste jag även ange mitt namn. Efter någon stund återkom telefonisten och kunde meddela att  "Herr Svensson är på utlandsresa och är inte anträffbar".
Vad återstår att göra? Jag tar kontakt med ambassaden i Beirut och ambassadsekreteraren där, ( att ringa dit var inget problem) och han lovade att skicka ett telegram hem och förklara situationen och ordna mera ledighet med uppmaningen att svara ja eller nej.
Svaret kom ganska snart via Department of posts, telegraphs & telephones..
Telegrammet ankom IM-hemmet den 4:e januari, dagen före Trettondagsafton.
Väntetiden blev aldrig långsam, då det på hemmet fanns de som ständigt sökte sällskap och tillsyn.
Tillfällen till besök i Amman fanns alltid, Varor till hemmet skulle inhandlas, på så vis fick vi en liten inblick i det sortiment som presenterades i vissa affärer.
                    Intressanta fynd på varuhyllorna var inte ovanliga, som till exempel detta.

Lars håller upp en dunk med olja av något slag och han pekar på texten, som fritt översatt lyder: "Detta är en gåva från amerikanska folket och får inte säljas i butik".
Vid besök på olika marknader kunde vi hitta stånd med begagnade kläder, vars ursprung inte var svårt att identifiera...
Under tiden på hemmet kom vi i kontakt med representanter för Norska Flyktingrådet, som arbetade i ett flyktingläger i utkanten av Amman. Vi inbjöds att besöka dem i deras arbete. Då jag under FN-tjänstgöringen hade besökt flyktingläger i Gazaområdet,(Se mitt inlägg den 31 maj) kunde det vara av intresse att stifta bekantskap med  dess motsvarighet här. Omkring 300 000 människor hade flytt över gränsen från Västbanken till Jordanien. Det var något annorlunda läger jag här kom att stifta bekantskap med.

Efter alla dessa år som förflutit sedan bilderna togs, kunde det funnits anledning till en förhoppning, om att de inte längre skulle behövas i Jordanien...

Min ledighetsansökan  från skolan var beviljad och Trettondagshelgen var tillända. Det blev måndagen den 6:e januari, då äntligen ett telefonsamtal kommer från gränsstationen mellan Syrien och Jordanien, som talar om att vår last står på den syriska sidan av gränsen.
Vår uppgift var nu att åka dit upp. en tur på tio/tolv mil en väg.
Oturligt nog hade Lars blivit sjuk ock kunde inte följa med, och för mig att åka ensam var uteslutet. Det löstes genom att en officersfru, på tillfälligt besök på hemmet, kom att göra mig sällskap.
Strax efter klockan sex anlände vi till gränsstationen, som hade stängts klockan sex och inga tullare syntes till som kunde hjälpa oss med att få över transporten.
Då dyker det i mörkret upp en yngre man och frågar vad vi söker. Då jag svarade att vi ville träffa  någon tullare som kunde hjälpa oss. "Jag vet var de är" sade han och tog oss med till ett kafé, där hela styrkan satt och drack sitt kaffe. Jag gick fram till dem, förklarade mitt ärende. Efter en viss motsträvighet gav en av dem med sig och sade sig kunna följa med.
Vi gick över gränsen, in på syriskt område och där skulle jag låsa upp dörren till den första boden för att inspektion av innehållet skulle kunna ske..
Men då den kanske hade farit lite illa under transporten, "kärvade" dörren, så den gick inte att öppna. Det värsta scenario kom nu att passera i huvudet, då plötsligt tulltjänstemannen med en gest sade: "Okey, åk över!" Han kanske helst av allt önskade att komma hem till familjen...
Jag tackade den unge mannen som hjälpt mig och som fortfarande fanns där och ville erbjuda honom ersättning för besväret. Han vägrade att ta emot något.
Våra bodar var nu på rätt sida gränsen och jag sade åt chaufförerna att följa efter mig. Men nej, nu skulle de lägga sig för att sova...
Då kom vi överens om att de skulle meddela hemmet, när de var i närheten av Amman nästa dag.
Vi återvände ensamma "hem".
Nästa dag kom ett telefonsamtal...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar